tisdag 21 februari 2017

Skåningar, bubbel och kakor

Vabruari går faktiskt långsamt mot sitt slut, och som vi har längtat till den kommande helgen, jag och J! Vi har sedan en tid bestämt med världens bästa skåningar, matlagare och korvstoppare att vi ska ses i Helsingborg den kommande helgen. Jodå, bubbla och babbla ska vi, mysa och pysa, kanske peta ner en och annan god matbit och möjligen även några glas med immigt vitt vin eller skummande öl.

Hotellet vi ska bo på lovar gott efter vad vi kan se i deras Instagramflöde. Vhotel heter det och såväl deras after work som frukostbufféer ser ut att hålla vad de lovar. Vi får se och återkommer så klart med en recension av ovan nämnda ställe i ett senare inlägg.

Det blir väl en tur till Helsingör också kan tänka. Smörrebrödstanken får mig att redan känna en viss salivökning i munnen. Vad är det egentligen som gör de där förpillade mini-smörgåsarna att bli så mycket godare än en vanlig smörgås? Är det allt pålägg eller är det att en kan äta flera stycken med olika pålägg så att en inte tröttnar? Ja, nåt är det.

I dag bjuder jag på ett recept på rabarbergrottor att pigga upp fikastunden med. Jag bakade dem för et tag sedan av sådana där bortglömda rabarber som alltid ligger i en påse längst in i frysen. Perfekt att använda detta till små kakor. Receptet hittade jag i tidningen Hembakat. Ha en fin dag alla!

torsdag 16 februari 2017

Retro, vaser och kaffeservis

De senaste åren har jag utvecklat ett stort intresse för porslin och keramik. Inredning har alltid lockat mig, och i mitt gamla yrke som dekoratör fick jag utlopp för en del av detta. Som lärare är det inte mycket av den varan, utan sånt får skötas på fritiden. Det har också gjort att det är mer lustbetonat att greja med färg och form, då det sker helt på eget bevåg och inte för att jobbet kräver det.

Min käre Sambo, J, delar mitt intresse. Vi har våra specialområden och hans är vaser. När vi var på vårt första besök hos de fantastiska Mårtenssons i Ystad, hittade J en vas som han köpte, trots mitt försökt till veto. Han höll denna i ett fast grepp och såg ut ungefär som en hund som grävt upp en halvrutten kanin mot mattes vilja. Efter det kallas han Vaskramaren av ystads-vännerna.

Jag gillar det mesta men är mycket svag för koppar. Gärna kaffekoppar. Jag budade nyss hem en serie koppar och fat från Syco, som en kvinna sålde på Tradera. Jag fick dem till ett mycket bra pris och hämtade hem dem med något som kan liknas vid fröjd, i mitt bröst.

Mamma och pappa hade denna moccaservis när de var unga och jag var liten. Mamma tror att hon faktiskt kan ha köpt dem på Ikea när det begav sig, men hon är inte säker. Stora F och lilla B lekte kaffekalas med dessa söta, pastellfärgade koppar när de var små och kaffefaten försvann. Jag har fyra koppar kvar och sockerskål och gräddkanna. I somras utökades servisen då kusin Vitamin var på plundringståg/loppis i vårt avlånga land, och inhandlade kaffekannan till oss. Vilken lycka!

Servisen längst ner till vänster
Jag har ställt fram servisen i vår stringhylla i vardagsrummet. Kopparna är löjligt små och ska en dricka kaffe ur dem får en fylla på många gånger. Men de är vackra och gör mig glad när jag ser dem. Sämre syfte kan det väl finnas med en kaffeservis?!

För er som blir kaffesugna när ni läser om kopparna länkar jag här till en alldeles supermumsig kaka från min förra bloggperiod. Då hade jag ett inslag i veckan som kallades fredagskakan. Kanske kan dessa rutor hos Hovkonditorn vara något att baka och bjuda på imorgon? Eller varför inte mumsa på några själv! Hos Katarina finns en massa fina vegetariska recept dessutom. Hon är en fantastisk bloggare som är värd ett besök.

Ha en fin helg! Jag drar till Norrköping där stora F numera bor med starka G. Det ska bli så roligt att träffa dem båda. <3 Mammahjärtat gläds!

söndag 12 februari 2017

Söndag och såväl sambon som låne-hunden sover. Jag dricker kaffe och läser bloggar; något jag inte har gjort på länge. När min blogg gick i ide var det som om all blogg-ork gick i ide med den. Jag slutade läsa bloggar förutom någon enstaka där jag tittade in då och då. Det var som om jag behövde vila från allt med bloggar.

Min reflektion när jag nu läser lite oftare igen, är att det inte längre är så många som kommenterar på bloggarna. Inte ens de mest populära bloggarna får kommentarer, fast de har många läsare. Är det ett tecken i tiden? Är Instagram snabbare och enklare? För jag tror att det är just tiden som avgör om du kommenterar eller inte.Vi är så mycket online att vi varken hinner eller orkar kommentera. Så mycket enklare att trycka på gilla-knappen. Helt ovetenskapligt tror jag att det åtminstone är en förklaring.

Lånehunden och jag...
I dag åker vår lilla låne-hund hem till sin matte igen. Hon har varit hos oss i två veckor, lilla Tuva. Sedan vår älskade Goliat lämnade oss förra året har vi bestämt oss för att inte skaffa oss en ny hund, på överskådlig tid. Vi lånar Tuva istället när hennes matte reser eller gör annat som Tuva inte kan följa med på. Det är som att ha barnbarn tror jag. Man tar liksom det göttaste och sen lämnar man tillbaka den när man vill göra annat. 

I dag blir det kalas här  i huset. Stora Fs och lilla Bs farfar fyller år och då blir det middag här. Vi ska bjuda på asiatisk mat med snälla smaker för att alla ska kunna äta. Starka såser får vi bjuda vid sidan om. Jag tänkte fritera räkor och bläckfisk, bjuda ris till och den godaste asiatiska sallad jag vet - grön papayasallad med jordnötter. Papayan är inte den där med orange fruktkött utan en grön och hård variant som smakar helt annorlunda. Supergod strimlad i sallad. 

Receptet kommer från www.receptfavoriter.se men jag har som vanligt ändrat lite i receptet, klåfingrig som jag är.

Som Tam (papayasallad)

10 haricots verts (helst färska)
1/2 solo vitlök
1 färsk röd chili
2 plommontomater
1 rejäl morot
800 g grön papaya
4 msk honung
3 lime
4 msk fisksås
1,5 dl salta jordnötter
grön sallad av valfri sort

Blanda honung, fisksås, finhackad chili, och vitlök i en liten skål och rör om. Skala och kärna ur papayan och strimla den eller riv den grovt. Skär bönorna i lagoma munsbitar. Strimla moroten fint fint. Riv helst inte för den blir så blöt då. Dela och kärna ur tomaterna. Hacka dem fint. Lägg papaya, morot, tomat och bönor i en skål och blanda runt. Häll på fisksåschiliröran och vänd runt.

Pressa limefrukterna. Rosta jordnötterna försiktigt i en torr och varm stekpanna. Hacka dem fint eller mortla dem slarvigt när de svalnat.

Lägg upp salladsblad på ett vackert fat. Strimla salladen om du vill eller lägg upp hela blad. Lägg upp papayasalladen och häll limesaft över. Ta inte allt utan spara hälften i en såssnipa bredvid så kan var och en sura till det så mycket man vill. Alla älskar ju inte limens syra.

Strö rostade jordnötter över salladen. Ät! Löjligt gott!


Ha en riktigt bra söndag!



 

torsdag 9 februari 2017

I Vesusvius aska växer aubergine

Jag måste bara fortsätta på italienska temat lite. Snön faller utanför mitt fönster ikväll och jag drömmer mig tillbaka till värmen och den fantastiska maten i Neapel.

En kväll var vi på restaurang med en gammal goding från förr. Ja, det var Pernillas gamla goding, inte min. Denne trevlige man körde oss i svindlande fart genom Neapels gator och gränder, tutande, gestikulerande och svärande som vilken klichéartad bild som helst, av en italienare.

Pasta vongole
Vi landade slutligen på en restaurang där mannen kände personalen. Inte en svensk förutom vi. INte en enda turist om man ska tro godingen från förr. Han lär ha sagt åt dem att "...om ni inte levererar den bästa spaghetti Vongole nånsin, så förlorar jag ansiktet inför dessa tre damer!" För att förtydliga så var det alltså jag, Pernilla och kusin Vitamin som var damerna. Och det var Pernilla som översatte. Om nån nu trodde nåt annat.

Ja, deras pasta vongole var den bästa jag ätit men jag åt en helt magisk Melanzane också, en ny vegetarisk favorit. Det är mycket svårt att förstå hur, tomater, aubergine, olivolja och lite till kan bli en så god rätt att ögonen tåras. Mannen ifråga lovade att det berodde på att deras aubergine växer i Vesuvius aska. Ingen kan laga god Melanzane utan sådan aubergine, menade han.

Melanzane - så himla gott!
Ja, jag kom hem och tänkte att jag skulle göra ett försök i alla fall. Nån aubergine från Italien gick inte att uppbringa, vilket jag knappast heller räknat med. Recepten skiljer sig åt men jag hittade ett som jag länkar till HÄR. Vår italienske vän skulle nog hellre dött än erkänt min Melanzane men mina svenska avsmakare saknade inte den vulkaniska ask-smaken alls. 

Själv tycker jag att det blev väldigt gott. Det är ett perfekt tillbehör till grillat kött eller vegetariskt alternativ. Det går även fint att äta den som ensamrätt med bröd och ett glas rött vin. Vintertid är inte aubergine-säsong, men spara receptet. Varmare tider kommer och då ska jag laga Melanzane igen. Till dess njuter jag av minnet.

söndag 5 februari 2017

På jakt efter den perfekta pizzan

I  höstas fyllde världens bästa Pernilla år. Som hon alltid gör i september - inget konstigt med det. Som den inbitna Italien-älskare hon är fick hon en pizza-kokbok av mig. I presenten ingick en pizza-bakarkväll hemma hos henne då vi skulle försöka skapa den ultimata italienska pizzan, bakad i en svensk ugn. Lättare sagt än gjort, som ni förstår.

Boken jag talar om är en bok som heter "Pizza Napoletana: Jakten på en fulländad napoletansk pizza i hemmaugn"- Ingen kort titel direkt men en titel som lockar. Jag blev nyfiken på boken redan innan den kom ut för matlagare puffade för den i olika sammanhang. Nåväl, den inhandlades och sedan dröjde det ett antal veckor innan vi kunde få till en pizzakväll.

Neapel är oomtvistat pizzans hem-stad. Inte många kan säga emot där. I somras hade jag lyckan att besöka denna fantastiska stad för första gången, och då med omnämnda vän ovan - Pernilla. Pernilla talar italienska som en infödd och alla italienare nästan svimmade av lycka när hon drog igång. "Bella, buono parle italiano, prego, prima, mozzarella..." Vi blev oerhört väl bemötta och väl trakterade. 

Jag ska aldrig glömma mozzarellan som var helt nygjord som bars in som en trofé i en gränd där vi åt middag. Vit och gräddig pöste den på fatet men den blev inte långlivad. Eller pasta Vongole som vi åt på en restaurang vars ägare måste ha varit släkt med Loredana (som var gift med tennisspelaren ni vet), och vi nästan grät av hänförelse. Den bästa pasta jag ätit i mitt liv. Oöverträffbar.

Pasta Vongole...


Och så pizzorna då. Den första åt jag i hamnen i Neapel. Den andra i handen i en take away-butik på Capri. Varma, nybakade och smaken... Det går liksom inte att beskriva smakerna jag upplevde. Jag åt till och med färsk tomat som jag aldrig gör här hemma. 

I lördags kom vi en bit på väg i vår strävan efter den perfekta pizzan. Mjölet var inhandlat i Rom. Pernilla lagade till degen efter konstens alla regler, vek och knådade, slog och kastade och jag vet inte vad. Redan på fredagen dessutom. På lördagen bakade vi ut den och resultatet blev förvånansvärt bra. Förts pizzan blev lite för hårt gräddad men godast i smaken. Anda pizzan blev perfekt gräddad men toppingen var mer svensk. 


För er som tycker att ICAs recept med max fem ingredienser i tre steg är snudd på för mycket - köp inte boken. Den är aningen mer komplicerad än så. För er som älskar italiensk pizza är boken ett måste. Den är en orgie i nördande kring mjöl, vatten, temperaturer, vikningar och diametrar. Det är inte en pizza du bakar var dag, men OM och NÄR du gör det gråter änglarna i Sixtinska kapellet av lycka och jag vågar sätta en peng på att även du får en tår i ögat.






Capri - det blir inte vackrare än så


Sorrento - också svindlande vackert






lördag 4 februari 2017

Tillbakablick och napoletansk pizza

I ett helt år har bloggen vilat. Det har inte jag. Jo från bloggen har jag vilat. Jag har nästan inte läst några blogginlägg alls på andras bloggar. Än mindre kommenterat. Några bloggvänner håller jag kontakt med via Instagram, för det känns viktigt att inte tappa de fina människor som ligger bakom alla dessa läsvärda, innehållsrika och genomarbetade blogginlägg.

Nu bestämmer jag mig för att öppna upp min blogg igen. Jag vet inte vart den tar vägen, hur min header ska se ut eller vad inläggen kommer att handla om. Det är ju just det som är så spännande när en har en blogg som inte är nischad. Så får en inte heller lika många läsare och följare, det vet jag. Men det är inte heller på de grunderna min blogg finns.

Pizza i Neapel är inte lik någon annan pizza
Året som har gått har innehållit mycket nytt på gott och ont. Från smått till stort. Jag har fått nytt badrum. Jag har fått en ny chef på jobbet. Min onda fot är lite bättre. Min älskade hund har lämnat mig efter tio långa fina år tillsammans. Världens mäktigaste person är nu en farlig och galen människa. Jag har äntligen lagat minestronesoppa och varit i Neapel och ätit pizza med den bästa vän en kan ha.

Ikväll ska denna vän och jag baka pizza hemma hos henne. Riktig pizza efter alla konstens regler i boken Pizza Napoletana. Två killar som i tio års tid försökt åstadkomma pizza som smakar som i Neapel. Här i Sverige. Det är svårt att tro att det går, men viljan kan försätta berg, även Vesuvius.

Imorgon återkommer jag med bilder och berättar hur det gick. Med pizzan.

onsdag 3 februari 2016

Sol och rotmos

I dag skiner solen i Västra Frölunda men jag har inte hunnit sticka näsan utanför dörren sen klockan sju i morse. Dagen har varit fylld av spännande inslag som lektioner, möten och diverse samtal. Jag fick en gullig present också, av min fina kollega Kicki som kom hem från Afrika igår. Ett par örhängen med Jesus, vilka passade fint i dag på lektionen om kristendom.


Jesus som örhängen
Vi är inne i februari, eller VAB-ruari som vi säger här på jobbet. Vabbandet, dvs. hemmavarandet med sjuka barn, ökar markant så här års. Själv skulle jag möjligen vilja ansöka om VAV, vård av vovve, men det går nog inte igenom... Lille vovven har fyllt elva år och trots diverse krämpor hänger han med. Ett tag till i alla fall. Han är en mycket, mycket gammal farbror nu.


Ikväll vankas det rotmos hemma. Det är sån mat som jag kan börja längta efter redan när jag har bestämt att jag ska laga den. En rimmad oxbringa samsas med bitar av kålrot, morot, lök och potatis i min Crock Pot sedan tidigt i morse. När jag kommer hem slår doften av kokta rotsaker emot mig redan i trappuppgången och magen kurrar förväntansfullt. Jag älskar rotmos. Och jag älskar Crock Pottan som är så praktisk och säker. Fylld med godsaker väntar den snällt tills jag behagar komma från jobbet.


Själv lagar jag alltid på känn, eftersom de flesta recept ändå är desamma. Fläsklägg är väl det vanligaste köttet att koka på, om man inte gör en helt vegetarisk så klart. Men sedan jag inte äter fläsk blir det nöt här. Gärna lite kycklingfalukorv till eller varför inte Ingelsta kalkons köttkorv!? Mums med stark senap!


För den som vill pröva på att laga rotmos kommer här en länk till Per Morbergs utmärkta recept på denna husliga rätt. Jag erkänner gärna att jag inte lagat exakt efter detta recept någon gång men det är så likt mitt eget att jag nästan kan ta gift på att det är gott!


Jag önskar er en god onsdagkväll!